Inre tankar

Här sitter jag en måndag kväll, kan inte sova fast jag vill. Har varit så ett tag nu och jag förstår inte varför jag inte kan somna.

Tankar cirkulerar i mitt lilla huvud som om det vore storsäsong på Autobahn. Jag har hunnit fundera mycket och mycket har därmed kommit till klarhet. Jag har insett att en människa inte kan kalla sig rik utan vänner, jag har hört ordspråket förr men inte lagt desto mer vikt vid orden. Istället har jag antagit att jag måste vara rikast i världen, då jag trott mig ha en så stor vänskapskrets. Men under dessa kvällar har jag kommit underfund med att så inte är fallet. Jag har de där ytliga vännerna, de som inte bryr sig nämnvärt om vad som händer i mitt/vårt liv utan är bara nöjda om de får spilla sin galla och sina tråkigheter över mig och avsluta med ett "tack du är en bra vän som lyssnar". Sen om jag behöver prata och vill dela med mig av händelser så passar det aldrig, det finns aldrig tid. Det är den större majoriteten. Sen har jag mina eldsjälar, mina änglar. De som alltid finns där för mig oavsett om det gått ett tag utan att vi ens ses eller pratas vid. De är de sanna vännerna. Jag har få, och jag nöjer mig med dem jag har. Jag skulle inte byta ut dem mot något i världen, för de är dom som gör mig rik. Och jag har legat och funderat om de känner likadant om mig? Vet de att jag ställer upp dygnet runt? Att jag skulle göra vad som helst för att hjälpa dem? Antagligen inte, men så är det iallafall. Sedan fick jag ett klockrent exempel idag på hur väl en människa tror sig känna en, en kommentar som satte detta inlägg i verk. Man kan säga att den kommentaren gjorde så jag insåg att jag måste få detta ur mig, på ett eller annat sätt.

Sedan en annan sak nu när jag ändå lättar mitt hjärta så här på bloggen (it's wide open now). Jag har inte lätt för att säga hur jag tycker och tänker utan jag har alltid varit den som följt strömmen och gjort allt för att slippa en konflikt. Och i dagsläget är det ett stort problem för mig. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig i kragen och våga säga åt folk hur jag egentligen känner. Jag kan inte sätta mig ned och säga att jag mår dåligt och att jag behöver prata bara sådär. Jag låter allt gro inom mig tills det blir en jätte stor bubbla som är redo att spricka när som helst. Bara det att jag nu sitter här, klockan en bit över godnatt för mig (som jag känner just nu) och skriver allt detta känns som ett stort steg framåt i min egen jakt på mig själv, eller vad jag nu ska kalla det. Jag vet inte hur jag annars ska kunna hantera det här, känns så lätt att skriva och en hel del mycket lättare än att sitta och spilla detta över en kopp kaffe. Allt blir så mycket lättare när jag får skriva ned känslorna, tankarna och funderingarna. Jag borde kanske skaffa mig en dagbok, men hur ska jag då kunna få stöd och tips? Jag vill ju inte behöva be någon läsa min dagbok eller sätta mig och läsa högt ur den för en människa och hoppas att denna ska förstå. Det känns inte rätt. Det känns inte som jag, på nått sätt känns det nu som om jag är anonym. Det är det som gör det så lätt. Trots att så gott som alla ni som läser detta vet vem jag är på ett eller annat sätt.

Jag har den här överhängande känslan att jag bara vill sätta mig ner och gråta, jag förstår inte varför. Om jag bara kunde komma på anldeningen så skulle allt kännas mycket bättre.

Jag vill inte peka ut någon speciell. Detta är något som grott inom mig en tid nu och som bara måste få komma ut, på bloggen eller ej. Jag valde bloggen då jag vet att jag annars låtit detta gro inom mig ännu längre, tills det tillslut tagit musten ur mig då jag endast skulle ägnat mina tankar åt detta. Inga namn nämda som sagt, och känn er inte tvingade att kommentera bara för att jag för en gångs skull lättat mitt hjärta. Jag tackar bara er som ägnar tid till att läsa detta. Kanske hjälper det er att förstå mig och mitt sätt bättre, eller tvärtom. Nu måste jag klicka på "Publicera inlägg" innan jag ångrar mig. Och förhoppningsvis sover jag bättre ikväll.

Tack till min älskade sambo och mina eldsjälar.